Vad är det som egentligen gör att alla människor vet vem Mario är? Eller kanske känner till frasen "the cake is a lie"? Eller kan nynna Final Fantasys Victory-fanfare i sömnen? Vad är det som gör att vissa spel blir ihågkomna i årtusenden medan andra glöms bort innan de ens träffat hyllorna? 1kb.se har inga svar, bara spekulationer, men det är i alla fall bättre än inget.

I en uppsats jag skrev nyligen fick jag frågan "Vad definierar en klassiker?" (jag vet, det är jättenördigt att plugga tv-spel på högskolenivå), och jag stannade till för att tänka efter lite. Är det så simpelt som att det helt enkelt var först? Är det så enkelt att det är bäst? Är det kanske så att alla klassiska spel innehåller karaktärer med helt irrelevanta och obskyra yrken? Eller blir de kanske klassiker för att de har en bra sammansmältning mellan musik, karaktärsdesign, handling, utformning och spelupplevelse? Vad var det som gjorde att Mario blev så stor? Han hade ju banne mig inte ens ett namn första gången man såg honom i ett spel (eller ja, Jumpman kallades han väl antar jag)!

Måste ett klassiskt spel vara bra?

Att klassiska spel i regel är bra säger inte nödvändigtvis så mycket. Det finns en uppsjö med spel som är helt fantastiska, men som ingen ändå kommer ihåg när de slutat spela, eller ens hört talas om (jag tittar på dig Beyond Good and Evil). Att vara först kan väl inte vara ett nödvändigt kriterium? Det finns massor av spel som kommit långt efteråt som räknas som klassiker. Hur är ett spel bäst egentligen? Kan ett spel verkligen vara bäst i sin genre? Blir det automatiskt en klassiker om det är bäst? Vilket ses mest som en klassiker av Super Mario Bros 1, 3, Super Mario World och Valfritt-fånigt-Mario-spel-som-kommit-till-Wii-i-år.

Kanske är det så att klassikerna är de spel som är både banbrytande, genredefinierande och helt fantastiska i utformandet, men med lagom mycket av alla delar. Lite av varje liksom. Eller så har producenterna sålt sin själ till Satan. Jag tror det är mer sannolikt.