• Föregående
• 1 of 4
• Nästa

Förra årets sleeper-hit – i alla fall om du frågar Daniel.

Ibland känner jag att spelvärlden är lite orättvis. Medan folk sitter och hyllar spel som Call of Duty: Black Ops, som i sig egentligen inte är särskilt märkvärdiga, sopas helt unika upplevelser som Nier under mattan och glöms bort. En märkligt enig kritikerkår sammanfattar på Gamerankings.com betyget till 68% (i USA är 70% gränsen för godkänt). Med andra ord borde Nier möjligen vara spelbart, men inte speciellt bra.

Det är helt fel. Nier är fantastiskt – men du måste ta det för vad det är.

Cavia, som utvecklat Nier (och direkt efter gick i konken) har tidigare på sitt samvete Drakengard-serien, en samling pinsamt usla Playstation 2-spel vars enda behållningar är de knäppa handlingarna.

Kanske är det också det skribenter dömt Nier efter.

Nier tar dock det enda intressanta från Drakengard (den knäppa handlingen), gör den jäkligt bra, och slipar allt innehåll tills det glänser som en diamant i sanden. Bara det faktumet att dialogen flyter som om den vore skriven av Bioware säger en hel del om kvaliteten här.

Förutom en stark och känslosam story, som kan få även en kall android att gråta, gör Nier något mer alldeles rätt; nämligen musiken. Soundtracket är helt outstanding på alla nivåer. Spelet är nästan värt att spela igenom bara för det.

Spelmässigt påminner Nier mycket om ett slags primitiv Zelda-klon med rpg-element; hyfsad action blandas med enklare pussellösande. Slaktandet ger dig pengar, med vilka du köper ny utrustning, och erfarenhet, med vilken du blir starkare. Standardgrejer.

Men det är, komiskt nog, inte själva spelandet som gör Nier till vad det faktiskt är, utan atmosfären kring allt du tar dig för i den väldigt kompakta men väldesignade världen. Nier är ett måste för alla äventyrsälskare där ute.

Och du – om du bara spelar igenom till första slutet har du inte spelat igenom Nier. Bara så att du vet.