Är originalitet fortfarande ett ledord i spelbranschen? Jakob vädrar några obekväma åsikter.

Spelbranschen är unik i det avseendet att de spel som säljer bäst tenderar att vara de som de facto är bäst. Gamers är en kräsen skara som informerar sig innan de spelar, och förhållandevis få spel säljer på en flashig framsida. Musik säljer som bekant inte bättre bara för att den är genomtänkt och nydanande, och en tripp till videobutiken bör övertyga om att film inte är annorlunda.

Det vanligaste sättet att lura konsumenten till köp är att idissla gammal skåpmat och sedan med knappa uppfräschningar ompaketera. Det fungerar varenda jul och sommar på bio, men spelare är ju som sagt mer kräsna än biobesökare. Åtminstone när de spelar, eftersom de två grupperna överlappar kraftigt.

Eller åtminstone var det så. Om man tittar på vilka filmer som 2008 tjänade mest pengar åt producenterna så ser man tydligt mönstret: av de tio mest inkomstbringande filmerna så är det blott tre stycken som inte är uppföljare, nyversioner eller baserade på böcker eller annan existerande franchise – Wall-E, Kung Fu Panda och Hancock. Historiskt har spel varit duktigare på nytänk. Därför är det konstigt att bara ett enda spel på motsvarande lista inte är uppföljare till något annat, nämligen Assassin's Creed. Som det utlovades uppföljare till redan innan det släpptes.

Grin gick nyligen i konkurs, och spelbolag i hela landet säger upp manskap på grund av sjunkande försäljningssiffror. Kanske behöver man inte titta så långt för att se orsaken? Det var trots allt originaliteten i den unga spelbranschen som en gång i tiden fick upp allmänhetens ögon för spel som konstform och berättarmedium, och inte bara hjärndöd underhållning. Spelmakarna måste hitta tillbaka dit, för vi köper inte vad som helst.