• Föregående
• 1 of 5
• Nästa

Denna vecka tittar vi på Square Enix spirituella uppföljare på den gamla SaGa-serien. Varning bör dock utfärdas – det är svårt som fasen.

Vi som knarkat japanska rollspel en längre tid kommer ihåg på den ”gamla goda tiden” när det inte var alldeles lätt att få sin fix, framförallt inte i Skandinavien. Många har säkert spelat Final Fantasy Legend på gameboy (ett av få j-rpg till den gamla burken att nå våra kuster) och fascinerats av hur pass annorlunda det är mot andra Final Fantasy-spel – det var nämligen egentligen inget Final Fantasy-spel, utan ett spel som i Japan hette Makai Tosou SaGa och tillhörde en helt annan serie.

The Last Remnant heter samma sak överallt, men är i mångt och mycket en uppföljare på alla gamla SaGa-spel, något jag inte trodde skulle kunna hända efter det fasansfullt hemska Unlimited SaGa på Playstation 2.

Handlingen i the Last Remnant, även om den skjuter sig själv i foten otala gånger precis som alla j-rpgn, känns ovanligt mogen och karaktärerna är för det mesta vuxna människor som agerar vuxet. Jag är själv lite svag för politiska intriger (en stor anledning till att jag starkt rekommenderar Final Fantasy XII), och i the Last Remnant finns det sådant så det räcker och blir över – liksom sidouppdrag.

Till skillnad från de flesta andra spel i samma genre är the Last Remnant ett mer öppet spel lite likt västerländska jättar som Oblivion eller Baldur’s Gate. Du tar dig dit du vill och kan, om du har lite oflyt, snubbla in i situationer långt bortom din förmåga och därmed bli potatismos snabbare än du hinner få upp stridsmenyn.

Just svårighetsgraden är något jag tycker utvecklarna kunde ha slipat lite mer på – spelet är stundtals obarmhärtigt, och även om du kan spara när du vill, var som helst, är det lätt att hamna i frustrerande situationer med måste-strider du nästan inte kan vinna på grund av att AI:n helt enkelt ”fuskar” och spelar orättvist. Lägg därtill att det inte finns något levelsystem i the Last Remnant; karaktärer blir bättre på saker genom att använda just de sakerna (slåss och du blir bättre på det) och lär sig nya förmågor lite halvt slumpmässigt genom att använda relaterade förmågor. Det finns en diffus ”battle rank” jag inte riktigt vet vad den innebär, men som ökar allteftersom din grupp blir starkare och är ett sätt att få något slags hum om hur bra eller dålig du egentligen är.

Konsollversionen (Xbox 360 och Playstation 3) av spelet är dessutom, sorgligt nog, totalt slaktad vad gäller prestanda. Striderna flyter ibland extremt hackigt. Det är irriterande, men påverkar inte spelkänslan så mycket då allt är turordningsbaserat. Är det något du stör dig på kan det vara en idé att titta på PC-versionen (något ovanligt i sig eftersom vi pratar om ett j-rpg).

Allt som allt är the Last Remnant mycket av en blandad kompott som kunde vara så mycket mer men ändå är värt att spela igenom, framförallt om du känner att du behöver lite mer strategi, tänk och sidouppdragsmanglande i ditt liv. Testa det om du får chansen.