Om ni vill veta vad Dissidia: Final Fantasy och Dead or Alive Xtreme Beach Volleyball har gemensamt, läs vidare.

Till den som gissade ”duh, fanservice”; grattis, du har genomskådat SquareEnix och förtjänar en kaka. För om inte Dissidia är ett enda gigantiskt fanservice-paket äter jag upp mina Final Fantasy-planscher.

Nu lär ingen motsäga sig ovan nämnda fakta och jag vill ju heller inte påstå att det nödvändigtvis är något fel med att gulla med sina fans, men det gnager ändå i bakhuvudet på mig att Dissidia är en osammanhängande röra som bara är populär på grund av att alla fangirls vill se Cloud och Sephiroth ligga med varann. Eller i alla fall slåss.

När jag såg trailers av spelet för första gången, tillsammans med lite gameplay, var jag helt säker på att jag skulle hata det nästan lika mycket som jag hatar Smackdown vs. Raw. ”Vad fan är det jag tittar på?” och ”jag förstår inte vad som händer, vem vinner?” är två meningar som smög ner från min ena hjärnhalva till min mun mer än en gång.

Jag blev ändå lite positivt överraskad av Dissidias djup och enorma innehåll, samt det faktum att det faktiskt är någorlunda möjligt att kontrollera vad din hjälte/onding pysslar med...typ. Nästan. Ja, ok, åtminstone mer än vad alla trailers antyder.

Att göra en Super Smash Brothers-klon med 24 älskvärda Final Fantasy-karaktärer må vara en rätt kul idé och i det närmaste en licens att trycka pengar men SquareEnix har inte lyckats med annat än att skapa en soppa. En välpolerad, jävligt häftig soppa, men ändock en soppa.