De olympiska spelen är här, och Eurocom vill att vi ska spela istället för att titta. Vill vi det? Vi ser efter.

Därför förväntar man sig att ett spel baserat på denna världshändelse ska försöka suga in spelaren i en sinnesstämning där blåbärssoppa, flaggviftande och bjällror är obligatorium. I Vancouver 2010 är detta det första som kommer på skam - det finns ingen olympisk inramning.

Istället väljer du gren från en meny där ett litet urval av spelens faktiska grenar finns representerat, och sedan spelar du. Mot dina kompisar om du vill, och som ett ganska valfritt land. Sedan kastas du tillbaka till samma meny. Det är allt - inga kval, inget göra egen atlet, ingen känsla.

Tävlingsmomenten är tradiga och motsvarar inte de verkliga grenarna. Spelet fyller på med CPU-styrda motståndare tills antalet deltagare är fyra. Fyra? Inte en för varje land? Nej. Fyra. Helt ologiskt. Är ni tre som spelar ingår alltså även en i stort sett oslagbar CPU-schweizare i tävlingen, och du får aldrig vinna guld mot dina kompisar. Svårighetsgraden går inte att ändra. Inget annat heller. Jo, du kan stänga av vibrationerna i kontrollen om du vill. Fast när jag vill slippa dem stänger jag i detta fall hellre av konsollen.