Den gudomliga komedin är ett stycke klassisk litteratur som är så klassisk att författaren antagligen uppfann uttrycket. Nu, cirka 700 år senare, kommer spelet.

Jag hade egentligen inga förväntningar. EA är utgivare och spelet är ett licensspel som inte hypats det minsta eller ens nämnts i större sammanhang. Samma ekvation har ju lett till ganska många halvdana spel. Några okej också förvisso.

Spontant kommer jag och tänka på Devil May Cry när jag spelar Dante's Inferno, vilket är lite komiskt eftersom båda spelens huvudkaraktärer bär samma namn. Dante's Inferno är ett actionspel i tredjepersonperspektiv där handlingen kretsar kring Dantes jakt på sin älskade Beatrice. Beatrice har mördats och Dante beger sig ner i helvetet för att återkräva sin älskade.

Originalhistorien är en fantastisk berättelse. Någonstans på vägen från epos till spel glömdes tyvärr poesin och handlingen bort för att reduceras till hack n' slash-manglande av diverse demoner och syndande människor.

Min fascination av Dante Alleghieris 1300-talsepos tillåts inte få det utlopp jag hade hoppats på, men Visceral Games och EA behöver inte gå genom skärselden för denna skapelse. Som rent actionspel är det helt okej.