Uppföljaren som alla väntat på har bubblat upp till ytan, men är den något att göra vågen för? Vi djupdyker.

När jag startar Bioshock 2 känner jag inte "whoa". Det är precis samma miljö, bortsett från att den är ännu lite mer förstörd än sist - samma 50-talskitsch och fiender. Samma dagböcker och samma känsla. Nu är du en Big Daddy, så du känner dig inte lika sårbar. Fast det är du, så du tänker "vad är det för skit-Daddy jag spelar egentligen"? Blir besviken.

Men bara lite senare är jag i Rapture. Jag inser att jag måste rädda Eleanor till varje pris, och jag är villig att gå genom horder av splicers för att göra det. Skit i att det är samma spel som förut, jag måste höra historien och det är fortfarande jättekul. Min analytiska kritikerhjärna har somnat, barnhjärnan är återupplivad - den som vill höra samma saga varje kväll och tycker det är lika bra varje gång.

Låt mig förtydliga - jag hatar verkligen när uppföljare inte förnyar sig, och jag är villig att brutalsåga allt som jag har sett förut bara för att jag har sett det förut (tittar på dig, Darksiders). Men inte Bioshock 2. Jag vet inte varför, det är bara så... bra. Precis som ettan. Gå nu och köp det.