Efter bolscheviker, vodka, gulag, oligarker, Abramovich-Chelsea och sibirisk vinter är det inte konstigt att vi tycker att Ryssland är lite läskigt. Men nu är det dags för något positivt att komma från det stora landet österut.

Rysk litteratur har visserligen alltid varit bra och rysk science fiction är inget undantag. När ett spel baserat på en rysk bok produceras i Ukraina får mitt ögonbryn dock lite ticks. Rysk litteratur är märklig och ett spel baserat på det borde ju vara spännande.

Efter att ha testat min teori vet jag. Spelet är väldigt ryskt. En lite obehaglig känsla, melankoli och kyla kombinerat med ett mörkt men drömskt sinne hos huvudpersonen. Givetvis är miljön miserabel, men det kanske inte är så konstigt.

Metro 2033 utspelas inte helt oväntat i Moskvas tunnelbana år 2033. En post-apokalyptisk värld efter kärnvapenkriget har tvingat ner människorna under jord. På ytan har livet muterat till obehagliga monster. Jag får emellanåt lite Silent Hill-rysningar när obeskrivliga mutationer vill äta upp mig, andra stunder är spelet en regelrätt shooter. För det mesta är Metro 2033 väldigt storybaserat och grundstoryn är riktigt spännande.

Det är ingen historia som går på räls dock. Spelet är svårt. Delvis på grund av en ologisk och jobbig kontroll som lämnar mycket kvar att önska. Det är frustrerande att den grymma stämningen och handlingen förstörs av detta faktum för annars hade Moskvas tunnelbana varit ett paradis för de som gillar helvetet.