Grand Theft Auto möter vilda västern – är Rockstars vidgade vyer något att satsa på eller bör de hålla sig till gangsterbråk i storstäder?

John Marston har ett problem. Bli av med gamla polaren Bill Willamson eller dra dit pepparn växer. Bill, en laglös gammal vapendragare, har dock inga planer alls på att göra John till lags, och det hela slutar med att mr Marston blir liggande blödande och döende ute i vildmarken.

Han räddas dock i sista stund av ranchägaren miss McFarlane, som drar honom till sitt hem och hjälper honom att komma på fötter igen – och här börjar egentligen den riktiga resan.

Efter en ganska kort och tämligen spännande introsekvens är det upp till spelaren själv vilken väg som är roligast att gå – utforska hela landsbyggden, jaga djur eller plocka blommor, eller kanske utföra uppdrag åt slumpmässigt folk i staden Armadillo (eller andra städer, om du känner för att ta dig långt ifrån startpunkten)? Eller, om du är väldigt tråkig, rakt och linjärt bara följa storyuppdragen och lära dig mer om John Marstons tidigare liv och hans relation med Bill Williamson och lagens långa arm.

Sandbox är en ”genre” som nu börjar bli tröttsamt uttjatad, och många spel slänger in sandbox-delar mest för att kunna skryta om det på baksidan av lådan – se till exempel Farcry 2 och Red Faction 2. Red Dead Redemption skrattar åt alla imitatörer och trycker ut en fantastiskt livfull och intressant värld där utforskning faktiskt är givande och underhållande. Så ska ett sandbox-spel vara.

Den friheten som finns i  Red Dead Redemption är genuin och riktig, och det är just det som gör det så otroligt bra. Jag kan inte annat än buga mig inför Rockstar och tacka dem för att de gav sig ut på nya äventyr istället för att göra ännu ett Grand Theft Auto. För Grand Theft Auto i annan skrud är det – men ändock magnifikt.