Michael Thorton kanaliserar efter många om och men Jack Bauer, James Bond och Jason Bourne.

Jag har ett slags hatkärleksförhållande till Obsidian Entertainment. Varje gång de kommer ut med ett nytt spel blir jag hänförd av den slipade handlingen och utmärkta dialogen – och varje gång måste jag gå i terapi efter att jag misshandlats av alla buggar och märkliga fel.

Alpha Protocol är, dessvärre, inget undantag från regeln.

Saker och ting börjar lovande nog. Michael Thorton, agenten spelaren får iklä sig i eposet, kontrollerar visserligen lite sladdrigt men på det stora hela fungerar det ändå. Handlingen börjar mystiskt som sig bör i en spionstory men utvecklar sig snabbt till en internationell härva där du och endast du är lösningen på hela världens terrorproblem. Till sin hjälp har han en massa koola gadgets, vapen samt en silvertunga där spelaren inte väljer direkt vad Michael ska säga utan vilken attitityd han ska ha – och det kan givetvis påverka en specifik situation radikalt annnorlunda att bete sig som ett ärkesvin eller en casanova.

Sen kommer chocken och jag dras ner på jorden från min rpg-eufori. Skill points försvinner spårlöst. Dialogen gör tvärtemot vad jag säger. Skript vägrar avfyras vilket tvingar mig att starta om uppdrag. Till slut hårdhänger sig konsolen konsekvent och utan pardon och tvingas jag hoppa över delar av en, visserligen tämligen oviktig, sidohandling för att kunna spela vidare. Ridå.

Obsidian kanske skulle ta hjälp av ett par duktiga programmerare, säg från Bioware eller Blizzard? För Alpha Protocol är verkligen kalasbra...när det väl fungerar.