Innan jag spelade Dead Rising 2 förväntade jag mig inte mycket. Jag trodde att ett zombie-spel i tredje person inte kunde vara bra. Jag hade hur fel som helst.

I Dead Rising 2 styr du Chuck Greene vars fru dött i en zombie-attack och deras dotter är zombie-biten. Det enda som kan förhindra att hon blir en zombie är att ge henne Zombrex mellan klockan sju och åtta varje dag.

För att få råd med denna Zombrex tävlar Chuck i en sport som heter Terror Is Reality som går ut på att åka på en motorcykel med motorsågar fastsatta på sidorna och döda så många zombies som möjligt. Hur som helst släpper någon ut zombies en dag och folk tror att det är Chuck som gjort det - vilket det inte alls är. Hela Fortune City blir då zombie-invaderat (behöver jag ens förklara det?). Chuck måste där gå ut för att hämta Zombrex till sin dotter, bevisa att han är oskyldig samt rädda överlevare - om han nu vill det.

Du kan slåss med i princip vad som helst. Rullstolar, parkbänkar, gosedjur, gitarrer, svärd, pistoler, smycken, plakat, soptunnor och basebollträn - listan kan göras lång, men du kan också göra dina egna vapen. Det första egna vapnet du lär dig göra är att sätta på massor av spikar på ett basebollträ, man får mer poäng för sina egna vapen men precis som alla andra vapen kan du inte använda dem särskilt länge. Inget vapen kan användas särskilt länge, du måste ständigt hitta nya och ha på dig flera vapen samtidigt (och mat, du har inte så mycket liv).

Det blir rätt fult när sakerna du slåss med försvinner eftersom de helt enkelt bara suddas ut - allt som går sönder bara tynar bort (förutom zombiesarna, de ligger kvar ett tag). Det blir lite orealitstiskt till slut när till och med bilarna i tunnelbanan går sönder efter ett tag. Liksom, kom igen! De borde väl hålla för att köra över lite zombies, eller? Zombiesarna stannar dessutom upp när du äter eller dricker. "Åh, han fyller på sin hälsa för att vi inte ska döda honom, bäst att låta honom vara så länge", eller vad tänker de egentligen?

[Chefredaktören vill här informera läsarna att Amelie alltså klagar på realismen i ett zombie-slaktarspel. Well, all right then. /Reddax]

Bortsett från det där är det här ett riktigt, riktigt bra spel. Dead Rising 2 är tidsfördrivande, underhållande, stressigt och helt underbart. Jag tröttnar inte ens när jag dör (när jag dör på spel brukar jag stänga av det, svära mer än vanligtvis och vara allmänt otrevlig mot allt och alla), jag vill fortsätta igen efter ett tag eftersom det alltid blir lite olika i och med att man kan använda allt som vapen. Och vi får inte glömma alla kläder man kan använda. Min Chuck är transvestit och cyklar runt på en rosa trehjuling; hur är din Chuck?