Svenska spelhuset DICE gräver efter svart guld.

Jag har länge varit av åsikten att något inte nödvändigtvis är bra bara för att det är annorlunda, samtidigt som något inte behöver vara dåligt bara för att det är mainstream eller klichéartat. Så länge det är välgjort och erbjuder gott nöje är det ofta värt min tid ändå.

Medal of Honor är ett typiskt spel som känns väldigt ”säkert”. Jag vet inte om det är för att det är svårt att pröva så mycket nytt numera, men har vi inte fått nog av krig i Mellanöstern? Kampanjen lirar du igenom på 5-6 timmar, och även om allt är putsat så att du blir blind av skenet finns egentligen inget som berör eller som är speciellt minnesvärt (jo, okej, en sak finns det men vi skippar spoilers i den här recensionen).

Tier 1-läget gjuter dock lite nytt liv i enkelspelarupplevelsen och är en helt klart välkommen utmaning.

Det allra köttigaste, och kanske också viktigaste i shooter-spel numera, är flerspelarläget. DICE lyckas lite sisådär på den punkten. Det finns mycket potential, men spellägena är inte jättemånga, det saknas en kill-cam och spawning-systemet verkar inte fungera helt till 100% vilket gör att du kan råka ut för bisarra situationer när du återkommer.

Medal of Honor är ett bra spel som erbjuder en hel del underhållning, men det lyckas inte resa sig över mängden. DICE spelade lite för säkert den här gången.