• Föregående
• 1 of 2
• Nästa

Amerikanska konspirationsteorier med mörk framtoning.

Treyarch har bland alla shooter-fans varit kända som ”de som gör de kassa Call of Duty-spelen”, och snopet fått se på medan Infinity Ward fått all ära. Infinity Ward finns inte längre, men Treyarch hade ändå stått på tur för nästa installation i serien då utvecklarna broderligt delat på kakan och gjort varannan.

Med Call of Duty: Black Ops träffar de tidigare svarta fåren klockrent.

Black Ops skapar sig en egen identitet – en smutsig, våldsam och ibland rent vidrig sådan. Fokusen ligger på huvudkaraktären Mason, som vi följer i en serie varierande uppdrag runtom jordklotet och flera decennier. Berättande sker delvis i en form av förshörs- och tortyrrum, där konspirationsteorier flödar medan den ”stackars” fången pumpas full av droger och tom på information. Det kan bli lite hattigt och hoppigt stundtals med så mycket spelbara flashbacks, men det är något i alla fall jag vande mig vid, och som jag inte tyckte störde nämnvärt.

Vi känner igen spelkänslan från tidigare Call of Duty-spel, och Black Ops är i princip likadant som Modern Warfare på den här punkten. Samtidigt är det svårt att kritisera spelet för den punkten – borde utvecklarna ha flyttat skjutknappen till analogspaken bara för att vara annorlunda? I det här fallet är familjärt bara bra, även om jag hade uppskattat mindre ”snap-on”-action ibland. Vissa rum känns nästan som rena prickskjutbanor och det kan kännas överdrivet.

Med allt detta samt en estetik som passar temat otroligt bra blir Black Ops en värdig utgåva i Call of Duty-serien. Treyarach har sonat sina brott för World at War – med råge.