• Föregående
• 1 of 3
• Nästa

Frustrerande rollspel för masochistiskt lagda nördar.

Det är svårt att bestämma i vilken ände jag vill börja när det gäller Divinity 2: the Dragon Knight Saga, en remake av  Divinity 2, med en expansion medslängd på köpet. Det finns så mycket som är så bra, men framförallt så mycket som gått helt, helt fel.

Inledningsvis verkar allt vara i sin ordning. Du iträder rollen som en drakdräpare (som konstant, av allt och alla, refereras till som Slayer) som just ska ut på sitt allra första uppdrag. Saker går, inte helt oväntat, lite halvt åt skogen och sen står du där med massa drakkrafter som du inte vet vad du ska göra med.

Världen i Divinity 2 är precis lika bedårande vacker som den är tragiskt generisk. Orcher, troll, gobliner och drakar. Trollkarlar som kastar eldbollar och krigare som hoppar runt med svärd. Snart. Tur det är fint att avnjuta i alla fall.

Dessvärre får avnjutandet i sig en törn, i alla fall på Xbox 360, av den schizofrena framerate spelet plågas av. Jag tror att skälet är att portningen från PC inte riktigt gick så bra till – och förmodligen är detta också orsaken till avsaknaden av ett vettigt checkpoint-system (på PC finns quick save) och de horribelt designade menyerna som tar en evighet att navigera sig igenom.

Som kryddning på detta mos får vi stelbenta strider som dessutom inte alls lämpar sig för en handkontroll, då det finns för få snabbknappar för förmågor och föremål.

Det är synd att Divinity 2 är så otroligt frustrerande att spela, för det döljer sig verkligen något riktigt gott under det tjocka lagret irritation. Tonvis av magiska föremål att hamstra, massor av olika förmågor, väldigt mycket subtil och välregisserad humor och dessutom, hör och häpna, en ganska intressant om än förutsägbar handling. Ge det en chans och se vad du tycker om du gillar oslipade diamanter och står ut med störande moment.