Hoppet är tillbaka och balansen återställd.

En gång i tiden fanns det en liten grabb som gillade bilspel, närmare bestämt Need for Speed (hädanefter kallat NFS). Han nötte NFS: Underground och NFS: Underground 2 tills han nästan kunde köra varenda bana i sömnen, bakfull och med förbundna ögon. Han körde varv efter varv, kraschade motståndare in i väggar, byggde egna bilar, tills en dag, när han äntligen fick för sig att köpa ett nytt spel med namnet NFS. Detta var Carbon. Men gud vilket dåligt spel. Vår stackars pojke blev så störd över hur kasst spelet var att han svor att aldrig mer röra spelserien igen någonsin. Efter ett par år av undertryckta känslor om att få sitta i en snabb bil och susa genom gator och torg blir tyvärr våran pojke inlåst (av en ond chefredaktör!) i ett timglasformat rum, med en tv utan kanaler, ett Playstation 3 utan internet och bara ett spel som underhållning: NFS: Hot pursuit. Enda sättet att komma ut är genom att bryta sitt löfte och spela ett till spel i denna glömda serie.

Vår pojke grät sig till sömns den första natten. Andra natten låg han och skakade förtvivlat. Men så på den tredje natten började han tänka, "Jag måste ta mig ut härifrån, jag måste spela spelet."

Och döm av hans förvåning nr han stoppat skivan i spelaren och fått igång spelet. Den bländande vackra grafiken, den perfekt utvalda bakgrundsmusiken. Motorernas vrål i starten på varje race. Han blev förälskad på nytt. I timme efter timme satt han med spelet, körde varv efter varv, flydde från poliser, slängde ut spikmattor, låste upp bil efter bil. Testade exklusiva bilar som såg ut som rymdfarkoster. Han kände sig pånyttfödd, han mindes varför han en gång älskat spelen så och allt verkade vara förlåtet.

Och kanske, kanske sitter han där än. I sitt timglasformade rum, med bara en tv, en konsoll och bara ett spel som underhållning, och njuter sig bort i de snabba bilarnas värld. Lyckligare än någonsin.