• Föregående
• 1 of 4
• Nästa

Bioware korsar drakar med Mass Effect. Resultat som väntat.

Bioware gjorde sig ett namn i och med Baldur’s Gate-serien för många år sen, och inte helt oväntat är det också det många jämför alla deras kommande produkter med.

När de i och med Jade Empire började göra helt egna världar, istället för att låna in sig på andras idéer, kändes det givet att ett helt eget fantasy-rollspel någon gång skulle komma. Det gjorde det 2009, och det hette Dragon Age: Origins. Och det var fantastiskt.

Vissa må säga att det var lite väl high fantasy – och det var det – men det var lite av poängen med det hela. Dragon Age: Origins är vad du får om du tar de absolut bästa utvecklarna för jobbet och låter dem göra ett västerländskt fantasy-rpg utan att ta ut för många svängar.

I Dragon Age 2 har Bioware tagit två steg framåt men, dessvärre, samtidigt tre stapplande steg bakåt. Det positiva är ingjutandet av en mer fokuserad huvudkaraktär i och med Hawke. I föregångaren hade, komiskt nog, huvudkaraktären väldigt lite karakterisering mer än ”alv” eller ”fattig dvärg”. I Dragon Age 2 får du inte välja din bakgrund men i gengäld är Hawke mycket mer intressant som karaktär, och har också därmed mer intressanta konversationer med sina kamrater.

I sann Bioware-andra är de allra flesta av dessa kompanjoner otroligt välskrivna och unika, även om jag tycker att det är tråkigt att Balthier från Final Fantasy XII här får iträda rollen som Broody Mac Broodypants.

Stridssystemet har fått sig en genomkörare, och jag ställer mig lite tveksam till om alla förändringar är till godo. Jag uppskattar den mer actionorienterade approachen till viss grad, men Dragon Age: Origins klarade sig utmärkt utan ninja-wannabes som poffar upp från ingenstans under strid som ”förstärkning”. Det känns så...billigt, ungefär som om utvecklarna inte visste hur de skulle balansera striderna och istället bara sa ”fuck it, vi kastar in dem 4-5 åt gången utan rim eller reson”. Ni kan bättre än så, Bioware.

Det jag stör mig allra mest på dock är den helt sjuka mängd saker som återanvänds i spelet. Räkna med att springa in i samma grotta 5-6 gånger, samma tempel 3-4 gånger och samma hus ett tjugotal gånger. Man har inte ens bemödat sig att uppdatera kartan beroende på vilken ”version” du är inne i, vilket innebär att du springer in i avteglade dörrar runt varannat hörn för att ”woops, här var det ju inget i det här uppdraget har har”. Hade det varit för mycket begärt att de avsatt en designer i ett par dagar bara för att göra upplevelsen mer unik? Återigen, det känns billigt.

Överhuvudtaget är problemet i Dragon Age 2 att det inte låter mig sugas in i det – hela tiden kommer smågrejer som tar ifrån mig min älskade fantasivärld. Jag är inte längre i Thedas – jag spelar bara ett spel.

Det låter kanske som om jag inte gillar Dragon Age 2. Inget kan vara längre från sanningen. Men faktum kvarstår: Bioware kan bättre, och de har gjort bättre. Jag sitter inte klistrad på samma sätt som i Dragon Age: Origins. Även om Hawkes äventyr är ett måste.