• Föregående
• 1 of 6
• Nästa

Polisiära äventyr i 40-talets Uncanny Valley.

För er som inte gillar att läsa: L.A. Noire är förmodligen årets spel.

Så, nu har vi det ur vägen.

Rockstar är mest kända för spel där du iträder en roll som buse, laglös eller allmänt kriminell. Med hjälp av australiska Team Bondi försöker de sig nu på andra sidan lagen.

L.A. Noire har hypats skoningslöst inför släppet, och det allra största har varit den unika motion capture-tekniken utvecklarna tagit hjälp av för att ingjuta liv i sina karaktärer. De har verkligen gjort ett fantastiskt jobb – inte bara ser det extremt bra ut, utan även naturligt. En viktig del av de intervjuer och förhör du genomför i spelet kräver av dig som spelare att du ska tolka ansiktsuttryck för att se om någon ljuger eller undanhåller information. Att det faktiskt är möjligt att göra en sån sak utan att det ser konstigt ut, eller bli löjligt svårt, är värt stående ovationer.

Till skillnad från många andra Rockstar-spel ligger fokus i L.A. Noire på att utreda, tänka och tolka. Det finns en del action, men som polismannen Cole Phelps kan du inte springa runt och skjuta ner folk hur som helst. Du kan dock köra som en biltjuv på Los Angeles gator om du verkligen känner för det, men om du vill köra över någon får du verkligen jobba för det. Det är roligare att jaga rätt på de nästan hundra olika bilarna du kan köra, istället.

Karaktäriseringen är det som verkligen lyfter L.A. Noire till skyarna. Den unika modelleringen tillsammans med utmärkta röstskådespelare, ringlande handlingarna och den välskrivna dialogen gör upplevelsen till en unik mix av noir-film och action. Men ta mig inte på orden, se efter själva istället – nu med en gång.