• Föregående
• 1 of 6
• Nästa

Var en skitstövel och demolera hela den röda planeten.

Sugen på lite Gears of War på Mars? I dag kan vara din turdag, för det är precis vad Red Faction: Armageddon är! Jag är inte riktigt säker på varför utvecklarna valt att slita ut kameran från huvudpersonens ögon till en meter bakom denne, men, ja. Red Faction är numera i tredjeperson. Men du kan inte trycka på en knapp för att klistra fast dig vid närmaste vägg som skydd. Super.

Skämt åsido, spelmässigt är Red Faction: Armageddon faktiskt förbaskat kul i små doser. Hela premissen är att du ska demolera mer eller mindre hela världen och käka upp resterna för att få nya förmågor och bli starkare. Helst ska du stoppa en ondskefull kult full av monster också. Till din hjälp har du både sprängmedel, kulor och den hysteriskt roliga magnetkanonen, som kan greppa tag i nästan vad som helst och slunga det in i en fiende, i taket (så att det ramlar över dig och du dör, woho), eller varför inte i en nedgången krafstation så att hela grottsystemet du är i exploderar i en fantastisk kaskad av eld.

Huvudpersonen i röran är Darius Mason, medlem i den legendariska Mason-klanen samt sjukligt inkompetent och kompetent på samma gång. Han besitter nämligen den unika förmågan att vara i det närmaste osårbar samtidigt som han är dum som en påse rostig spik. Faktum är att hela planetens yta förstörs i början av spelet – och det är hans fel. Direkt efter tycker han att det är lämpligt att bli totallurad av en, ähum, ”pålitlig person” att låsa upp en dödlig artefakt och döma hela befolkningen till att bli monsterfoder. Jag vet inte vad jag ska säga, han är så underbart puckad att det inte finns ord.

Red Faction: Armageddon har egentligen bara en riktigt bra sak som sitt ess i rockärmen, nämligen fokusen på total förintelse av allt och alla. Det är kul och nästan lite lugnande för nerverna, ungefär som att pyssla med blommor. Men här är blommorna insektsmonster från helvetet och pysslet är explosioner och grottras. Nåja, man kan ju inte få allt.