• Föregående
• 1 of 3
• Nästa

Efter genomgången av konsolen är det nu dags för det första spelet, det jag trodde skulle vara bra, nämligen Shadows of the Damned. I underjorden kan ingen höra mig skrika.

Min fångenskap har nästan drivit mig till vansinne och inte blir det bättre när den enda underhållningen jag fick ha var ett skräckspel skapat av Shinji Mikami (Resident Evil) och Suda 51 (No More Heroes) med musik skapad av Akira Yamaoka (Silent Hill). Med den oerhört imponerande listan människor på baksidan av fodralet är förväntningarna på topp, vilket av någon anledning alltid leder till katastrof för min del. Det här är inget undantag.

Till att börja med tänkte jag förklara en sak som gör det svårt att förstå varför jag hatar det här spelet. Stämningen i Shadows of the Damned är fantastisk. Anställer du Akira Yamaoka får du valuta för pengarna, utan tvekan. Miljöerna är lite lagom 1800-talsläskiga och mysiga på samma gång, som något hämtat ur Jack the Ripper, eller Van Helsing. Vår hjälte Garcia Hotspur är rätt charmig på sitt mexikanska demondödarmachohjältestatus-aktiga sätt. Att han sen är ackompanjerad av en Murray som förvandlar sig till motorcyklar och hagelgevär och har skönaste dialekten sen Saboteur gör ju knappast saken sämre. Även en bråkdel av Murray är fortfarande oändligt roligt.

Hade det här varit en film hade det kunnat vara en av de bättre jag sett på tvåtusen-talet. Men nu är det ingen film, det är ett spel. Och spelet har ett gigantiskt problem. Att röra sig är som att springa i sirap. Kontrollen är så oerhört seg att det nästan är ospelbart, eftersom det ska föreställa ett actionspel. Vissa moment kräver nästan att jag måste springa och sikta samtidigt, vilket är omöjligt eftersom när jag siktar blir fanskapet ännu segare. Att sen inbilla sig att det skulle gå att springa, vända sig om och backa (vilket resulterar i att gubben blir ytterligare segare) och sikta samtidigt är nästan löjligt. Det var här som jag stängde av spelet, gjorde ett lamt försök att lyfta handkontrollen och kasta den (lyckades rubba den två centimeter över marken, gud vad tung den är) och funderade på att bryta av skivan. Jag blev så frustrerad av kontrollen att jag inte kunde spela vidare.

Det, kära vänner, är ett tecken på ett odugligt spel i min bok. Men om ni mot all förmodan lyckas ha överseende med kontrollen får ni av mig två betyg, som för att återspegla hur stor skillnad det hade varit på spelet om det hade haft bra kontroll.