Och guldmedaljen för världens längsta speltitel går till...

Jag hade faktiskt sett fram emot Mario & Sonic at the Olympic Winter Games, då jag älskade förra spelet i serien. Min reaktion efter en halvtimmes speltid beskrivs enklast med ett enda ord: besvikelse. Det betyder inte att jag hatar spelet, men grenarna känns tråkiga och inte lika välpolerade som de gjorde i första spelet. När jag sätter mig med vinterutgåvan känns det som en nedgradering av ett spel som släpptes för två år sen.

Detta kan dock lösas ganska kvickt genom att bjuda in vänner att spela tillsammans med, samt fokusera på att spela så kallade "Dream Events". Dessa grenar är totalt orealistiska och är mer inriktade på de sjuka sakerna som brukar hända i Mario och Sonic-världen, snarare än vår egen värld - och det är väl ändå så det ska vara? När jag ändå spelar som en blå igelkott som springer i ljudets hastighet känns inte vanlig skidåkning så lockande - nej, då föredrar jag helt klart skidbackar där jag kan skjuta sköldpaddsskal på polarna och samla gyllene ringar.

Bjud över ett gäng kompisar och spela de mest overkliga grenarna ni kan hitta - kvällen lär bli lyckad.