• Föregående
• 1 of 4
• Nästa

Hertigen är död, länge leve hertigen!

Gearbox är här för att programmera actionspel och tugga tuggummi! Och de har helt slut på programmerare, designers och talang, men har väldigt mycket tuggummi...

Att göra klart Duke Nukem Forever måste vara ett av de omöjligaste uppdragen du kan ta på dig som spelstudio. Gearbox såg en möjlighet att skriva in sig själva i historieböckerna som de som frälste spelvärlden med shootern alla väntat i 13 år på.

De hade kunnat skapa ett spel som både botat cancer och löst Palestina-konflikten, och ändå hade det inte uppnått förväntningarna. De skapade ett småförvirrat och omoget fps, fast i ett limbo mellan modern och svunnen tid, med en huvudkaraktär som gör parodi på både sig själv, källmaterialet och målgruppen han riktar sig till.

Rent spelmässigt är Duke Nukem Forever en märklig affär. Gearbox har uppenbart försökt blanda ”klassiskt” fps-spelande med moderna påhittigheter som regenererande hälsa och en begränsad arsenal, men när det fungerar inte fullt ut. Framförallt det sistnämnda passar inte alls Duke, som i egenskap av machomännens machoman torde kunna bära mer än två bössor åt gången.

Utvecklarna har försökt hålla upplevelsen färsk genom att blanda in sekvenser där du åker fordon, bemannar stationära vapen eller springer runt som förminskad (inklusive heliumröst), men tyvärr blir dessa för utdragna, och i slutändan tröttsamma.

Den slutgiltiga behållningen blir i så fall ”humorn”. Duke Nukem Forever är ett spel av 12-åringar, för 12-åringar (åldersgränsen till trots), och skämten och lättsamheten är därefter. Personligen föredrar jag i alla fall de stulna actionfilmsreplikerna framför bajskastningen. Det är kul i små, små doser i alla fall.

Duke Nukem Forever funkar om du vet vad det är du ger dig in i. Vill du ha en modern version av gamla Duke Nukem 3D finns den här, om än tämligen överdriven. Vill du ha en djupare och mer tillfredställande shooter bör du se dig om någon annanstans.