• Föregående
• 1 of 3
• Nästa

Robotstrider på gott och ont, det här är min sista berättelse från fångenskapen i underjorden. Det här är berättelsen om Transformers mörka måne.

När jag blir bestraffad av Daniel verkar det alltid handla om inlåsningar och filmspel och i dunklet i min grotta har jag även ett sådant som ska hjälpa mig ut. Positivt i mängder är det då, att filmspelet är en barndomsupplevelse med stora robotar och det blir inte sämre när jag upptäcker att jag får styra ett flertal olika sådana genom berättelsen. Inte heller blir det sämre av att jag får mina kära Autoboter och Deceptikoner, men slipper den där tattiga Shia Labeouf och allt slisk som är med i filmerna. Nej, här är det rå robotaction som gäller, från början till slut.

Men eftersom det fortfarande är ett filmspel har det lite brister lite här och var och det märks väl att det är ett lite halvlamt försök till ett spel, men det går att njuta av det. Det är kul att slåss med robotar och spelet är ändå rätt snyggt. Det finns en stor variation på vapen, men jag har ännu inte direkt hittat någon användning för de flesta, eftersom jag ändå alltid tar det som smäller högst. Jag känner lite frustrationer över en del moment i spelet som innebär att man dör automatiskt, men det är väl sådant som ska finnas i actionspel ibland. Jag känner lite förvirring i berättelsen när jag märker att jag helt plötsligt kämpar för den motsatta sidan, men storyn är inget att haka upp sig på hursom.

Det som gör spelet värt att köpa är multiplayerläget och det är också här jag fastnar större delen av tiden. Glöm bort den där lama berättelsen och klumpiga AI:n. Riktiga spelare som styr robotar gör upplevelsen riktigt njutbar och variationen som finns visar sin rätta sida här. Flygplan i tredjepersonsstrider har aldrig varit roligare och förvandlingsförmågan gör att alla strider känns spektakulära och det spelar föga roll om jag är Autobot eller Deceptikon, det finns robotar för alla smaker.