• Föregående
• 1 of 3
• Nästa

Akellas Heroes of Might & Magic-dödare landar med ett magplask och sjunker som en sten.

Jag är inte den som brukar ”spoilera” vad jag tycker om en produkt redan i ingressen men det var svårt att göra något annat när det gäller den för mig personliga jättebesvikelsen Disciples III: Renaissance.

Disciples III gör allt som Heroes of Might & Magic-spelen gör – men väldigt mycket sämre.

AI:n är totalt efterbliven och inkonsekvent, så till den milda grad att den gladeligen springer in i kamikazeuppdrag varvat med märkligt beteende på den taktiska stridskartan (som den inte ens vet hur den ska navigera, trots att den är uppbyggd av enkla hexagoner).

Det är lätt att tro att Disciples III alltså är jättelätt, men om du tror det kan du slå på valfri tuta och skrika FEEEEEEEL en stund. Direkt utanför startborgen på första uppdraget finns fiender långt, långt, långt bortom din förmåga att besegra på grund av rena sifferövertag; runt nästa krön finns en bonde som självdör. Så ser det ut – hela tiden. Kampanjen är en soppa av dålig lokalisering, buggar och schizofren svårighetsgrad.

Då hade det varit kul att sätta sig och spela multiplayer istället – en bra multiplayerupplevelse kan rädda nästan vilket spel som helst. Därför är det med stor ”glädje” jag kan informera att förutom hotseat finns inga multiplayermöjligheter. What? Vi är inne på år 2010 och ni menar att ni inte vet hur ni programmerar in stöd för flera spelare över ett nätverk? Öh, okej. Tur är det nog ändå eftersom spelet avancerar i en sån snigelfart att min pensionsförsäkring hinner gå i pension två gånger om innan jag kommer någon vart.

Denna rpg/rts-hybrid hade kunnat bli något riktigt maffigt. Istället känner jag bara besvikelse. En sån besvikelse.