Efter 15 års konstant krig är det dags att låta handlingen om kampen mellan brödraskapet NOD och GDI-alliansen få sitt slut – i alla fall om Kane får som han vill.

Jag har alltid gillat Kane, och jag vet inte riktigt ens varför. Men det är ganska uppenbart att jag inte var ensam, eftersom han återkommit spel efter spel. Slutet på Sagan om de gröna kristallerna tiberium är nu här, och handlingen kunde inte vara sämre om de ens försökt.

Dåliga FMV-sekvenser och B-skådisar är sånt vi alla förväntar oss från Command & Conquer-spelen och är något som bidrar till charmen i det hela. Helheten i Command & Conquer 4: Tiberian Twilight är dock så patetisk att jag inte kunde annat än skratta och skaka på huvudet när den ena kassa karaktären efter den andra äntrade scenen – och dessutom skulle jag tydligen bry mig om dessa. När någon hotade att göra elaka saker mot min karaktärs fru om jag inte gjorde som de beordrade tänkte jag: ”kan jag inte få säga nej, jag hatar den där haggan.”

Om handlingen och upplägget tog mig tillbaka till 1995 och mellanstadietiden känns inte spelet i sig alls som Command & Conquer, av den enkla anledningen att man rationaliserat bort basbyggandet för en mer mobil krigföring centrerad kring så kallade Crawlers. Dessa kan, beroende på vilken typ du väljer, producera olika enheter, byggnader och stödfunktioner.

Det är egentligen inget fel på konceptet och stundom är det ruskigt roligt och intensivt, men den riktiga balansen mellan de olika Crawler-klasserna saknas och det kombinerat med alla de konstanta kraschar och buggar vi på 1kb.se stötte på gör Command & Conquer till en svansång kombinerat med magplask som når en bra bit – men inte ända fram.

Ah, och slutet suger.