I min ungdom under det förra årtusendet fanns en spelgenre där små söta rymdskepp härjade fritt i ett pixligt universum långt långt borta.

Det fanns flera olika spel i genren och det mest kända är kanske Space Invaders som funnits i flera olika upplagor till olika konsoller. Det spel jag minns bäst och som jag spelat mest är dock ett idag ganska okänt spel. Cybernetix är utvecklat av sydafrikanska Vision Software och släpptes 1992 till Amiga.  Jag och min kompis Tobias tävlade om vem som var bäst i det.

En eftermiddag någon gång under de första åren på 90-talet lyckades jag överträffa mig själv. "Syndrix" som jag och Tobbe kallade det (vi sög antagligen på engelska) var spelet som gällde just då. Till skillnad från Galaga som jag också spelade en del slumpades alla banor fram i Cybernetix. Varje nytt speltillfälle var en ny upplevelse och det hjälpte inte att nöta nöta nöta eftersom banorna aldrig såg likadana ut.

Men all träning ger färdighet och just den dagen, antagligen ett lov eller en helgdag, satt jag hela eftermiddagen och spelade. Jag var universums mest effektive pilot och de utomjordiska farkosterna hade inte en chans. På bana efter bana krossade jag mina fiender och efter några timmar började jag undra hur länge jag skulle behöva sitta där. Varje ny bana var ju bara en siffra i statistiken, spelet gick kanske inte att klara?

Min glädjefyllda oro över att behöva sitta och spela  i all evighet grusades trots allt efter ett par timmar. Efter cirka 80-90 banor fick spelet nog. "Jag är trött och överhettad och behöver vila" skrek min Amiga och hade ihjäl mig näst intill omgående. Jag var dock inte ledsen, mitt rekord kändes som ett världsrekord. Min största sorg var att spelet saknade sparfunktion. Jag kunde aldrig bevisa min bedrift för Tobbe.

Youtube bevisar att jag inte var bäst: