The Legend of Zelda är ett av de viktigaste spelen i spelhistorien – men det är inte det jag tänkt berätta om i dag. Jag tänkte istället berätta om när det krossade mitt hjärta.

När jag var sju år gammal var Nintendo det bästa som fanns. Jag spelade så pass mycket att mina föräldrar fick förbjuda mig att spela på vardagsmorgonar för att jag i så fall alltid kom för sent till skolan.

Jag fick the Legend of Zelda av mamma efter en massa tjat, och den fina guldkassetten var som en dröm. Ett gigantiskt äventyr som var så pass stort att du inte kunde spela igenom det på en dag – och istället för lösenord kom spelet ihåg var du slutade via ett internminne! Wow!

Det var ett av de första spelen med inbyggt batteriminne för sparfiler, och det var nog tur det för lösenorden hade kunnat bli jobbigt långa (men ändock led vi oss igenom dem i bland annat Metroid, ett annat klassiskt Nintendo-äventyr). Tekniken var förmodligen inte helt fulländad, för i instruktionsboken stod om att du skulle hålla in resetknappen (eller nåt sånt) när du stängde av för att försäkra dig om att spelet sparades på rätt sätt. Kort sagt – stänger du av din konsol på fel sätt kan hemskheter hända.

Så jag sitter där på tv-rumsgolvet och spelar glatt igenom the second quest, alltså det nya äventyret du får kämpa dig igenom efter att du klarat spelet en gång. Mamma kommer in i rummet och ska dammsuga – men inte bryr jag mig om det, jag är fast i landet Hyrule. Dock slits jag ut ur min fantasivärld när helt plötsligt tv-bilden slocknar och rummet mörknar. När dammsugaren kopplades in gick samtidigt en propp i huset.

När strömmen kommit tillbaka slänger jag genast igång mitt Nintendo igen, ivrig att besegra Ganon ännu en gång. Jag möts av tre tomma sparfiler. Snyft...